Jag vet inte vad jag ska göra!?
Det finns säkert personer som har en knäppare och konstigare släckt än vad jag har. Men just nu känns det inte så.
Som alla mina vänner vet växte jag upp med bara min mamma. Min pappa tog inte kontakt med mig för än jag var 11år. Våran relation har varit lite knakig och nu har jag ingen aning om vad jag ska kalla våran relation.
Jag har just kommit fram till att anledningen till varför det går så dåligt i våran relation är för att jag är rädd att han typ ska sticka/lämna mig igen. Jag vet att det låter konstigt kanske till och med barnsligt. Men det är inget jag går och tänker på dagligen. Jag går inte och tänker: "Han kommer lämna mig! Han kommer lämna mig!". Rädslan att han kommer lämna mig (om det nu är det jag är rädd för) ligger undermedvetet.
Varje gång jag pratar med honom, mailar till honom, det räcker till och med att jag pratar om honom så knyter det sig i magen på mig. Jag vill bara fly iväg. Bort från allt. Jag brukar gå och tänka varje gång jag (på vilket sätt som helst) har kontaktat honom: "Jag borde inte ha ringt. Varför ringde jag?" eller liknande. Varje gång jag har kontaktat honom så ångrar jag mig direkt. Jag antar att det beror på att jag egentligen inte vill ha för bra kontakt med honom för att jag är rädd att han ska lämna mig.
Nej. Lämna mig är fel ord.
Jag vet faktiskt inte vad det är jag är rädd för. Men det är i vägen för våran relation.
T.ex. nu vill jag egentligen inte ens tänka på honom för då börjar det vrida sig i magen på mig. Jag blir nervös varje gång jag pratar med honom eller skriver till honom. Och det är inte en possitiv nervositet utan nervositeten gör så att jag bara vill fly.
Pappa vill att jag ska ringa honom ibland bara för att prata. Som: "Hej, hur är det?" och liknande. Men jag kan inte ens göra det.
Jag pratade nyss med min farmor. Det var trevligt. Jag är inte alls nervös när jag pratar med henne och jag ångrar absolut inte att jag ringde. Där emot ångrar jag lite att jag frågade henne om hon och hennes man hade lust att komma ner när jag fyller 18. De skulle vara borta helgen innan min födelsedag. och jag fyller år på måndagen efter den helgen. Att de var borta helgen innan min födelsedag fick jag reda på innan jag frågade om de ville komma ner.
Det var sättet jag frågade henne som jag ångrar. När jag fick reda på att de skulle vara borta helgen innan skulle jag ha sagt: "Jaha, nej vad synd. Jag hade nämligen tänkt kolla om ni hade lust att komma ner den 6:e till min 18års dag. Men det går ju nog inte då eftersom ni är borta dagen innan." eller något liknande. Men det gjorde jag inte. Jag ska: "För det är nämligen så att jag fyller ju 18 den 6:e och jag hade tänkt kolla om ni hade lust att komma."
Usch! Att jag ska så får det att låta som: "Jag kommer bli sur om ni inte kommer." Och det kommer jag verkligen inte bli.
När jag frågade henne så sa hon att de troligtvis inte kommer kunna komma, men att hon skulle kolla med Gunnar (hennes man) ändå och att hon skulle höra av sig.
På tal om födelsedag. Jag har bjudit pappa till att komma till min födelsedag. Dock frågade jag honom första gången när han var onykter.
det var nämligen så här: Jag kollade på "Vad kvinnor vill ha". Fader-dotter relationen i filmen fick mig så klart att tänka på mig och pappa. Jag skickade ett sms till honom där jag frågade om han tänkte på mig och om han ens bryr sig om mig. Då väljer han att ringa upp mig. Vi pratade och pratade och eftersom han var onykter så kom han inte riktigt ihåg vad han hade sagt så han upprepade sig endel. Men vi pratade som sagt ett tag och sedan sa jag att en bra början på vår relation vore om han ville komma till min 18års dag. Han svarade att ingentin skulle kunna stoppa honom för att komma.
Jag fick ett sms av honom idag att han hade skickat ett mail till mig förra veckan och han ville att jag skulle svara på det. Det visade sig att han hade skickat det till en mail jag helt hade glömt bort att jag hade. Iaf, jag läste det och jag svarade (vad det stod orkar jag inte ta upp här och nu). Jag la till på slutet att jag fortfarande ville att han skulle komma på min födelsedag. Nu är det bara att vänta på svaret...
Som rubriken säger: Jag vet inte vad jag ska göra!?
Jag vill prata med någon om situationen. Men jag vill inte tynga ner mina vänner med mina problem eftersom jag vet att de har problem de själva....
Jag skulle villa prata med en psykolog (bara mamma inte får reda på något) men jag skulle liksom vilja att de frågar mig typ: "Behöver du någon att prata med?" liksom att de förstår att jag vill prata med någon... Jag har gett hintar. Men de tar dem inte (eller vad man nu ska säga).
Allt är bara så krongligt....
Som alla mina vänner vet växte jag upp med bara min mamma. Min pappa tog inte kontakt med mig för än jag var 11år. Våran relation har varit lite knakig och nu har jag ingen aning om vad jag ska kalla våran relation.
Jag har just kommit fram till att anledningen till varför det går så dåligt i våran relation är för att jag är rädd att han typ ska sticka/lämna mig igen. Jag vet att det låter konstigt kanske till och med barnsligt. Men det är inget jag går och tänker på dagligen. Jag går inte och tänker: "Han kommer lämna mig! Han kommer lämna mig!". Rädslan att han kommer lämna mig (om det nu är det jag är rädd för) ligger undermedvetet.
Varje gång jag pratar med honom, mailar till honom, det räcker till och med att jag pratar om honom så knyter det sig i magen på mig. Jag vill bara fly iväg. Bort från allt. Jag brukar gå och tänka varje gång jag (på vilket sätt som helst) har kontaktat honom: "Jag borde inte ha ringt. Varför ringde jag?" eller liknande. Varje gång jag har kontaktat honom så ångrar jag mig direkt. Jag antar att det beror på att jag egentligen inte vill ha för bra kontakt med honom för att jag är rädd att han ska lämna mig.
Nej. Lämna mig är fel ord.
Jag vet faktiskt inte vad det är jag är rädd för. Men det är i vägen för våran relation.
T.ex. nu vill jag egentligen inte ens tänka på honom för då börjar det vrida sig i magen på mig. Jag blir nervös varje gång jag pratar med honom eller skriver till honom. Och det är inte en possitiv nervositet utan nervositeten gör så att jag bara vill fly.
Pappa vill att jag ska ringa honom ibland bara för att prata. Som: "Hej, hur är det?" och liknande. Men jag kan inte ens göra det.
Jag pratade nyss med min farmor. Det var trevligt. Jag är inte alls nervös när jag pratar med henne och jag ångrar absolut inte att jag ringde. Där emot ångrar jag lite att jag frågade henne om hon och hennes man hade lust att komma ner när jag fyller 18. De skulle vara borta helgen innan min födelsedag. och jag fyller år på måndagen efter den helgen. Att de var borta helgen innan min födelsedag fick jag reda på innan jag frågade om de ville komma ner.
Det var sättet jag frågade henne som jag ångrar. När jag fick reda på att de skulle vara borta helgen innan skulle jag ha sagt: "Jaha, nej vad synd. Jag hade nämligen tänkt kolla om ni hade lust att komma ner den 6:e till min 18års dag. Men det går ju nog inte då eftersom ni är borta dagen innan." eller något liknande. Men det gjorde jag inte. Jag ska: "För det är nämligen så att jag fyller ju 18 den 6:e och jag hade tänkt kolla om ni hade lust att komma."
Usch! Att jag ska så får det att låta som: "Jag kommer bli sur om ni inte kommer." Och det kommer jag verkligen inte bli.
När jag frågade henne så sa hon att de troligtvis inte kommer kunna komma, men att hon skulle kolla med Gunnar (hennes man) ändå och att hon skulle höra av sig.
På tal om födelsedag. Jag har bjudit pappa till att komma till min födelsedag. Dock frågade jag honom första gången när han var onykter.
det var nämligen så här: Jag kollade på "Vad kvinnor vill ha". Fader-dotter relationen i filmen fick mig så klart att tänka på mig och pappa. Jag skickade ett sms till honom där jag frågade om han tänkte på mig och om han ens bryr sig om mig. Då väljer han att ringa upp mig. Vi pratade och pratade och eftersom han var onykter så kom han inte riktigt ihåg vad han hade sagt så han upprepade sig endel. Men vi pratade som sagt ett tag och sedan sa jag att en bra början på vår relation vore om han ville komma till min 18års dag. Han svarade att ingentin skulle kunna stoppa honom för att komma.
Jag fick ett sms av honom idag att han hade skickat ett mail till mig förra veckan och han ville att jag skulle svara på det. Det visade sig att han hade skickat det till en mail jag helt hade glömt bort att jag hade. Iaf, jag läste det och jag svarade (vad det stod orkar jag inte ta upp här och nu). Jag la till på slutet att jag fortfarande ville att han skulle komma på min födelsedag. Nu är det bara att vänta på svaret...
Som rubriken säger: Jag vet inte vad jag ska göra!?
Jag vill prata med någon om situationen. Men jag vill inte tynga ner mina vänner med mina problem eftersom jag vet att de har problem de själva....
Jag skulle villa prata med en psykolog (bara mamma inte får reda på något) men jag skulle liksom vilja att de frågar mig typ: "Behöver du någon att prata med?" liksom att de förstår att jag vill prata med någon... Jag har gett hintar. Men de tar dem inte (eller vad man nu ska säga).
Allt är bara så krongligt....
Uttråkad...
Jaha... Sitter här på gårn med Angelika och Hanna. Vi skulle ha snackat och planerat in för helgen. Det kommer bli en liten tjejkväll hemma hos Jenny. Kommer bli kul =).
Jag har fortfarande inget att göra... Jag funderade på att fortsätta skriva på min berättelse. Men har inte lust till det heller...
Jag har massor av roliga Power Point Presentationer på min Hotmail men självklart så finns inte PPP på de här datorerna....
Men måste dra...
Hör av mig senare....
Jag har fortfarande inget att göra... Jag funderade på att fortsätta skriva på min berättelse. Men har inte lust till det heller...
Jag har massor av roliga Power Point Presentationer på min Hotmail men självklart så finns inte PPP på de här datorerna....
Men måste dra...
Hör av mig senare....
