I skolan igen...
Just nu sitter jag och Tove och väntar på att klockan ska bli halv så att vi kan gå och äta mat.
Idag (onsdag) har vi sovmorgon fram till 11:30 och efter lunchen så har vi matte, kemi och projektarbete.
På projektarbetet behöver vi ett förstoringsglas, men jag hittar inte min som jag hade tänkt att vi skulle använda till teleskopet. Jag blir så irriterad. Jag vet att jag har den någon stans, jag vet bara inte var.
Jag var hemma hos mamma i helgen och då letade vi i förrådet efter förstoringsglaset, men hittade den inte. Faktiskt så är det en hel låda eller kasse med grejer som är borta och i den lådan eller kassen så vet jag att förstoringsglaset ligger. Jag har kollat hemma hos Tove också men hittade den inte där häller...
Jag har en till underbar nyhet! (sarkasm) I måndags när jag skulle åka till Skövde från Mariestad så upptäckte jag att mitt busskort hade gått ut. Busschaufören var snäll och lät mig åka med till skövde där jag köpte ett rabattkort eftersom jag inte hade tillräckligt med pengar för att köpa ett nytt busskort. Som tur är så har jag fått pengar i dag så jag kan köpa ett nytt kort. (Lite lättnad i alla fall.)
Ne, nu är klockan halv och vi ska gå och äta.
Kram på er alla.
Biologi prov
Åker hem till Tove igen idag. Var hos mamma i helgen. Toves present blev klar igår så därför kunde jag inte åka hem till Tove då som planerat.
New Moon har premiär om 53 dagar.
Måste kila nu. Provet börjar
Mardröm...
Hade en mardröm för första gången på evigheter. Den var egenterligen inte så läskig, den var med deprimerande och sorglig.
Jag drömde att våran rektor på skolan (som jag av någon anledning kände väldigt väl i drömmen) blev mördad och mördaren filmade hela mordet.
Jag var jätte deprimerad och helt fylld med sorg. Varje gång jag såg någon le började jag gråta och kunde inte sluta även fast min bästa vän fans där och försökte trösta mig.
En bit in i drömmen kommer jag och min bästa vän gåendes utomhus med en klunga av människor runt oss. Jag minns inte om vi bara var på rast eller om vi kom gåendes från en begravning. Det enda jag mins var att jag helt plötsligt fick en ångestatack och kunde inte andas. Vår svenskalärare gick en bit bakom oss och log mot oss när vi av någon anledning vände oss om. När min ångestatack kom och jag inte kunde andas pga att jag var dränkt av sorg, sjönk jag ner på marken.Min bästa vän var där och försökte trösta mig och frågade om jag var okej.
Svenskaläraren kom fram och kollade till mig och jag kände att atacken hade gått över.
jag kommer inte ihåg hur drömmen slutade, men det var väldigt obehagligt att känna sån sorg. Jag kunde liksom inte kontrollera mina känslor och allt bara välmde över mig. Jag kände mig hopplös och oförmögen och omotiverad att fortsätta gå vidare.
Jag har ingen aning om varför jag drömde drömmen. Den är inte kopplat till något relevant för tillfället. Inget har hänt i mitt liv som skulle orsaka så stor sorg.
Dock var det ganska inspirerande att ha den drömmen för min berättelses skull. Jag har fastnat lite och känner att jag måste läsa igenom min 75 sidor långa berättelse för att kolla vad jag måste ändra och förbättra, och om det finns något jag kan bygga vidare på.
Det är inte lätt att skriva en berättelse, men ganska kul och underhållande eftersom man själv bestämmer vad som händer i berättelsen, vem som får vem och om någon dör eller överlever.
Vi får se hur berättelsen sluta. Om den får ett lyckligt slut.
Jaha...
Det kommer säkert gå över som det gjorde förra gången, men att ha detta tillbaka är så irriterande. Inte för att jag inte vill ha dem, det vill jag, utan för att jag vet att det inte kommer fungera. Om det inte fungerade de tre första gångerna så kommer det knappast fungera nu... Men man vet ju inte för än man har provat, dock är sannolikheten inte så stor...
Vi får väll se hur det blir. Om jag har tur kanske det kommer någon annan istället :).
